Den här bloggen är på paus. Jag bloggar desto mer på andra ställen. Till höger hittar du en hel radda sajter du kan besöka istället.
På återseende.
2012-06-27
2012-04-13
På begäran: Min gamla text om hundrädsla
Vi pratade hundrädsla häromdagen på Twitter och då kom jag på att för evigheters evigheter sen hade jag en text på min hemsida om hundrädsla som sen publicerades i Kennelklubbens tidning.
Här kommer den:
Nej...den kommer närmare...om ändå ägaren kunde titta hit...ögonkontakt...nä och nu börjar han kasta pinnar och liva upp hunden...fan... jag skulle kunna gå över och gå runt parken där men...varför då...det är helvete att jag ska behöva, jag vill gå där jag vill...och jag är ju redan sen lixom...nä... nu kastar han pinnar hitåt...nä...jag måste...fan...jag springer över gatan ändå...
Råd till hundägare
När du är ute och går med din hund på offentliga ställen som parker, skogsdungar, längs vatten etc. Snälla, var lite uppmärksam på människorna runt omkring. Ser du någon som försöker söka ögonkontakt med dig, möt blicken och försök tolka om hon eller han är rädd. Håll ett extra öga på hunden i den situationen. När jag möter hundar och hundägare i såna situationer och känner mig hotad så är min enda tröst och hjälp i det läget själva ägaren. Jag kan inte se modig ut och tänka rationellt och förstå att hunden inte är farlig eftersom jag inte litar på hunden. Däremot litar jag på människor och kan jag få ägaren att förstå att jag är rädd så hoppas jag att ägaren kan be sin hund gå fot, koppla den, eller få den att springa åt ett annat håll.
En hund som är lydig och har respekt för sin matte eller husse är inte lika skräckinjagande som en hund som springer omkring, skäller, leker, hoppar, irrar omkring. Klart hundar måste få leka och busa - men kanske inte just när jag är i närheten eller på offentliga platser. Det finns platser där det är mindre folk och där hundägare och sina hundar kan hålla till ostört och utan att störa andra.
Ha respekt och förståelse för att hundrädda aldrig reagerar rationellt. Tänk på något ni är rädda för och föreställ er hur det känns. Jag kan inte styra min rädsla.
Ropa inte att din hund är världens snällaste för det struntar jag faktiskt blankt i. Alla säger så... Om du känner att du vill ropa eller säga något så säg hellre något i stil med "det är lugnt, jag har koll på hunden". Din hund är ett monster i mina ögon - men jag är inte rädd för dig som människa och säger du att du har koll kan jag lugnas av det.
Vissa hundar kan vara okej för mig. Såna som jag fått lära känna i min egen takt är jag inte rädd för. Det betyder dock inte att min hundrädsla har botats. Alla andra hundar, utom just den jag känner, är fortfarande lika läskiga som förut.
Uppfostra din hund. Jag åker gärna hem till folk som har hund, även om jag inte känner hunden. Hör jag dock att hunden börjar skälla när jag ringer på är min första reaktion att vända direkt. Börjar den dessutom hoppa och vill slicka mig i ansiktet är risken stor att hundägaren får stänga in hunden i ett rum och låta den stanna där tills jag gått hem. Kommer hunden dock fram för att hälsa och nosar på mig utan att jag behöver sätta mig på huk eller klappa den, och sen springer och gör vad den brukar, ligger nånstans och sover eller så...är det helt ok! Ofta säger hundägare till mig att jag ska sätta mig på huk och ta ögonkontakt med hunden och det är för mig helt oförståerligt. Det frångår alla mina försvarsprinciper att i det läget komma närmare hunden.
Tvinga ingen hundrädd att lära känna din hund i något slags syfte att hjälpa den att bli av med hundrädlsan. Jag bestämmer själv om jag vill låta hunden komma nära eller inte, i min egen takt. Ibland blir jag jättekompis med hunden, ibland inte. Det styrs inte rationellt.
Busa inte upp hunden i onödan. Även om jag kramat hunden, kelat med den och allt verkar lugnt så ogillar jag hundar som skäller och hoppar, morrar och busnafsar. Kolla gärna först med mig om det är ok!
Varför är jag rädd?
Finns många svar på den frågan. Jag försöker spalta upp några skäl och några av de händelser som har gjort att jag inte litar på hundar.
Båda mina föräldrar är hundrädda och det har givetvis påverkat även mig från barnsben.
När jag var tre år blev jag biten av en cockerspaniel. Inte särskillt hårt men tillräckligt för att skrämma mig för resten av livet. Samma cockerspaniel fick senare en knäpp och bet alla människor han mötte och fick avlivas.
När jag var 6 år blev jag jagad av en galen tax. Skratta på - men jag var livrädd. Taxens ägare var dessutom min dagmamma ett tag och dagarna hos henne tillbringade jag i en spjälsäng (som skydd) medans hunden stod nedanför och morrade och dagmamman stod i köket och skrattade och tyckte jag var fjantig. Mina dagar hos den dagmamman blev inte så många som tur var. Situationen var helt ohållbar.
När jag var 19 år satt jag på en gräsmatta bredvid en asfalterad gångväg. En biffig kille med en lika biffig schäfer med munkorg kommer gående och jag kikar på killen och tycker han verkar ok och han ser stor och muskulös ut så han kan säkert hålla styr på hunden. Om hunden är opålitlig och har munkorg på sig måste han nog vara extra vaksam. När de kommer upp mitt framför mig så gör hunden ett utfall och jag har helt plötsligt en morrade schäfer ÖVER mig. På en sekund har dock killen reagerat och drar till i kopplet och får bort hunden. Vad tror ni killen sa? Jo, den var självklart inte farlig!
Slutkläm
Hoppas ni lärt er något om hundrädda och att jag inte verkat allt för gnällig. Jag har lärt känna många hundar som jag inte varit särskilt rädd för och kan delvis förstå tjusningen i det. Jag får tacka bland annat Pricken, Cindy, Tina, Rulle, Fia och Peggy och Tischa som är hundar jag gillar och inte är rädd för. Jag vill ju faktiskt inte vara hundrädd och det inskränker min frihet.
Berätta gärna om era erfarenheter och vad ni tycker är konstigt hos hundrädda eller hör av er om ni känner igen er!
Skriven av Petra Jankov Picha 1998.
Här kommer den:
Råd till hundägare
En hund som är lydig och har respekt för sin matte eller husse är inte lika skräckinjagande som en hund som springer omkring, skäller, leker, hoppar, irrar omkring. Klart hundar måste få leka och busa - men kanske inte just när jag är i närheten eller på offentliga platser. Det finns platser där det är mindre folk och där hundägare och sina hundar kan hålla till ostört och utan att störa andra.
Ha respekt och förståelse för att hundrädda aldrig reagerar rationellt. Tänk på något ni är rädda för och föreställ er hur det känns. Jag kan inte styra min rädsla.
Ropa inte att din hund är världens snällaste för det struntar jag faktiskt blankt i. Alla säger så... Om du känner att du vill ropa eller säga något så säg hellre något i stil med "det är lugnt, jag har koll på hunden". Din hund är ett monster i mina ögon - men jag är inte rädd för dig som människa och säger du att du har koll kan jag lugnas av det.
Vissa hundar kan vara okej för mig. Såna som jag fått lära känna i min egen takt är jag inte rädd för. Det betyder dock inte att min hundrädsla har botats. Alla andra hundar, utom just den jag känner, är fortfarande lika läskiga som förut.
Uppfostra din hund. Jag åker gärna hem till folk som har hund, även om jag inte känner hunden. Hör jag dock att hunden börjar skälla när jag ringer på är min första reaktion att vända direkt. Börjar den dessutom hoppa och vill slicka mig i ansiktet är risken stor att hundägaren får stänga in hunden i ett rum och låta den stanna där tills jag gått hem. Kommer hunden dock fram för att hälsa och nosar på mig utan att jag behöver sätta mig på huk eller klappa den, och sen springer och gör vad den brukar, ligger nånstans och sover eller så...är det helt ok! Ofta säger hundägare till mig att jag ska sätta mig på huk och ta ögonkontakt med hunden och det är för mig helt oförståerligt. Det frångår alla mina försvarsprinciper att i det läget komma närmare hunden.
Tvinga ingen hundrädd att lära känna din hund i något slags syfte att hjälpa den att bli av med hundrädlsan. Jag bestämmer själv om jag vill låta hunden komma nära eller inte, i min egen takt. Ibland blir jag jättekompis med hunden, ibland inte. Det styrs inte rationellt.
Busa inte upp hunden i onödan. Även om jag kramat hunden, kelat med den och allt verkar lugnt så ogillar jag hundar som skäller och hoppar, morrar och busnafsar. Kolla gärna först med mig om det är ok!
Varför är jag rädd? Finns många svar på den frågan. Jag försöker spalta upp några skäl och några av de händelser som har gjort att jag inte litar på hundar.
Båda mina föräldrar är hundrädda och det har givetvis påverkat även mig från barnsben.
När jag var tre år blev jag biten av en cockerspaniel. Inte särskillt hårt men tillräckligt för att skrämma mig för resten av livet. Samma cockerspaniel fick senare en knäpp och bet alla människor han mötte och fick avlivas.
När jag var 6 år blev jag jagad av en galen tax. Skratta på - men jag var livrädd. Taxens ägare var dessutom min dagmamma ett tag och dagarna hos henne tillbringade jag i en spjälsäng (som skydd) medans hunden stod nedanför och morrade och dagmamman stod i köket och skrattade och tyckte jag var fjantig. Mina dagar hos den dagmamman blev inte så många som tur var. Situationen var helt ohållbar.
När jag var 19 år satt jag på en gräsmatta bredvid en asfalterad gångväg. En biffig kille med en lika biffig schäfer med munkorg kommer gående och jag kikar på killen och tycker han verkar ok och han ser stor och muskulös ut så han kan säkert hålla styr på hunden. Om hunden är opålitlig och har munkorg på sig måste han nog vara extra vaksam. När de kommer upp mitt framför mig så gör hunden ett utfall och jag har helt plötsligt en morrade schäfer ÖVER mig. På en sekund har dock killen reagerat och drar till i kopplet och får bort hunden. Vad tror ni killen sa? Jo, den var självklart inte farlig!
Slutkläm
Hoppas ni lärt er något om hundrädda och att jag inte verkat allt för gnällig. Jag har lärt känna många hundar som jag inte varit särskilt rädd för och kan delvis förstå tjusningen i det. Jag får tacka bland annat Pricken, Cindy, Tina, Rulle, Fia och Peggy och Tischa som är hundar jag gillar och inte är rädd för. Jag vill ju faktiskt inte vara hundrädd och det inskränker min frihet.
Berätta gärna om era erfarenheter och vad ni tycker är konstigt hos hundrädda eller hör av er om ni känner igen er!
Skriven av Petra Jankov Picha 1998.
2011-12-28
Funderingar...
Vi flyttar alla våra sajter och mail till ny hosting just nu och då kommer funderingar på vad som ska med och inte. Bland annat så lägger jag ner en gammal domän jag haft länge men inte använt på kanske fem-sex år.
Den här lilla bloggen lever knappt med konstgjord andning. Är det någon här som läser överhuvudtaget undrar jag ibland?
Den här lilla bloggen lever knappt med konstgjord andning. Är det någon här som läser överhuvudtaget undrar jag ibland?
2011-10-21
App-o-mama
2011-10-12
iPad för barn: Dress up Baby och Dress the bunny
Dress Up Baby är ännu ett klippdockespel i digitalform. Välj docka och klä den i allehanda kläder från en gigantisk garderob. Även lite-versionen innehåller massor av kläder och räcker gott. Köper du "full version" så får du förutom mer kläder även till kamerafunktion för att kunna spela in och fotografera din docka.
Kommer försöka komma igång med iPad-bloggandet för barn igen nu när min bok är klar. Snart kommer poster om: Toca Boca Hairdresser och Toca Boca Store, Monkey Pre School, MyPlayHome, Pirate Memory, Little Princess, Russian Dolls, Gubbpusse, Space Pussel med flera....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)