2010-12-12

8. Ett ögonblick

Idag befinner jag mig, graviditetesmässigt, i exakt denna vecka, på exakt den dagen som dottern bestämde sig för att födas på fyra timmar blankt. Det var en måndag morgon. Hela helgen hade jag lite känningar och förvärkar men jag tänkte mest att jag krattat löv lite för mycket. Vi hade höststädat trädgården och samtidigt kände jag att det var skönt för kroppen att röra på sig.

På söndagseftermiddagen hade jag dock ganska ont och låg och vilade en stund, sen gick slemproppen, fast att det var den fattade jag inte förrän några dagar senare. På kvällen gick vi ut och käkade och allt var frid och fröjd.

Sov bättre än någonsin den natten men 05.45 vaknade jag av att vattnet gick i sängen. Jag for upp och ropade åt Alex: "Jag tror vattnet har gått" och han var uppe på fyra sekunder. Visst, vattnet forsade ut hela vägen nerför trappan och i badrummet kom det mesta. Bara tre, fyra minuter senare började värkarna. Onda och hela tiden.

Efter tjugo minuter ringde Alex förlossingen som satt vi skulle få komma in på stört sa att vi skulle komma in på stört och att jag förmodligen skulle få sova kvar ett par nätter om det inte satte igång - så Alex packade fyra väskor med massor av "bra-att-ha-saker" medans jag låg på soffan och hade ont. Någon förlossningsväska hade vi inte packat och inte heller hade jag skrivit något förlossningsbrev.

Fick på mig kläder och vid halv åtta var vi inne på förlossningen. Eller akuten. Vi gick nämligen fel och hittade inte förlossningen. Det hade vi inte hunnit provåka än. Jag satt i ett tomt väntrum på akuten medan Alex parkerade bilen. Receptionisten ropade åt mig att vi gått fel men jag satte bara upp handen - talk to the hand liksom. När Alex kom tillbaka från parkeringen möttes han dessutom av en sköterska och barnmorska från förlossningen som kom med bår. Kunde inte gå själv utan fick åka säng till förlossningen och blev undersökt. Då var jag öppen fyra cm.

Min största skräck har hela tiden varit att bli hemskickad så jag frågade säkert tio gånger om det var på riktigt och om vi fick vara kvar. Vi fick en sal omgående och värkarbetet var i full gång. Jag bad om epidural.
Barnmorskan ville att vi skulle vänta lite och se om jag fortsatte öppna mig.

Efter vad som kändes som fem minuter senare (men säkert var i alla fall en timma) så började jag krysta. Frågade om epiduralen igen men de bara garvade typ. Kvart över nio började jag krysta och tio var hon ute!

Å ena sidan är jag skitglad att det gick så fort. Jag hann aldrig bli trött. Å andra sidan fick jag inte en enda värkpaus mellan vattnet gick och krystvärkarna började. Det var superskönt när krystvärkarna började för då fick jag vila emellan och kunde göra något och ta i när värkarna kom.

Dottern som tittade ut vägde 2245 kilo och 45 centimeter. Det blev neonatalen för henne. Det var knökfullt där så de första två nätterna sov vi alla tre på olika ställen men sen fick vi ett familjerum och blev kvar två veckor.
Dagen innan, krattar löv.

Nike 22 oktober 2007.
På neonatalen första eller andra dagen.

Ett par dagar gammal med sond.


Inga kommentarer: