2010-12-21

"Vid något tillfälle tänkte jag att jag står ut och väntar tills de är klara och går härifrån" #prataomdet

För tio år sedan jobbade jag på en stor kvällstidning. Jag gick på oregelbundet schema och jobbade en del sena kvällar. Vi var ganska få på webbredaktionen som satt nära sporten. Där jobbade också en känd sportjournalistprofil ungefär samma kvällspass.

På kvällarna hade han som uppgift att referera matcher som gick på Canal+ men allt som oftast tittade han på porrfilmerna i grannkanalerna på arbetstid. Ganska ofta vinklade han tv' lite så att jag inte skulle se, men jag såg. Jag såg allt.

Samtidigt messade han mig och försökte starta nätsex över intern mailen. Jag fick sexuella förslag och inviter över internmailen som jag kände mig tvungen att svara på. Det blev helt enkelt för pinsamt. Vi satt för nära och jag visste att han visste att jag fick mailen. Det gick inte att låtsas som ingenting. Jag försökte nonchalera och avleda och byta ämne men så skrev han att han väntade på mig på toaletten. Att jag skulle följa efter honom om några minuter och så reste han sig och gick dit.

Jag följde inte efter. Jag satt istället kvar med en obekväm känsla i kroppen. För vad då? För att jag kände mig skändad trots att ingenting hade hänt och för att jag hade viktigare saker att göra på min arbetstid än att kolla på porrfilm och sexchatta med någon jag inte ville sexchatta med.

Den här historien kom jag att tänka på när jag läser alla tweets och blogginlägg som startades av Johanna Koljanen, Sofia Mirjamsdotter och en rad andra skribenter i helgen. En lavin av inlägg om gråzoner, om övergrepp som blir svårdefinierade eftersom man inte tydligt sagt nej, för att man egentligen ville fast ångrade sig halvvägs. Om känslan av att ställa upp för att inte genera motparten. Så utomordentligt fånigt resonerat. Låt oss sluta upp med det nu. Ett nej är ett nej och man har rätt att ångra sig när som helst.

Jag kommer också att tänka på Tumbamålet. För 7-8 år sedan släpar en påverkad tjej hem några killar för att ha gruppsex, sen ångrar hon sig mitt i. Killarna friades. De friades för att de inte kunde uppfatta att hon sagt nej. Att hon ångrat sig. Hon var ju med på det från början. Hon hade 2.0 promille i blodet. Hon tog hem två killar men polisen hittade sperma från sex olika män efteråt. Det var inte hon själv som ringde dit dom.

Skriverierna kring fallet och rättegången skapade en stor diskussion på en mailinglista jag var med på. Först var jag på tjejens sida. Det blev rejäla debatter. Folk lämnade listan i protest och affekt. Någon beställde domen, skannade in den och mailade den till listan. Jag läste och bytte sida. Domen var full av beskrivningar om tjejens klädsel, personlighet och leverne. Helt plötsligt verkade det inte så otroligt att hon ändå kanske varit med på det. Hur killarna levde stod inte ett ord. Det hela är helt enkelt för jävligt och jag skäms idag för hur jag så snabbt dömde ut henne. Jag skäms och ångrar mig. Undrar hur hon mår idag?

I ett citat från rätten säger kvinnan: "Jag försökte förstå vad de här männen gjorde i min lägenhet och hur jag skulle få dem att gå därifrån. Vid något tillfälle tänkte jag att jag står ut och väntar tills de är klara och går härifrån." Det är den sista meningen som sätter sig fast i mig. "Vid något tillfälle tänkte jag att jag står ut och väntar tills de är klara". Veckans diskussioner har visat att majoriteten av oss alla har tänkt så vid något eller flera tillfällen och det är därför de här diskussionerna är så viktiga.

Följ det hela via Twitter och hashtaggen #prataomdet eller via hemsidan med samma namn, Prata om det!

2 kommentarer:

Anonym sa...

Jag var 12 år. "Kompisarna" som frusit mig ute i ett års tid ville plötsligt vara kompisar igen. Lycka. Jag trodde inget ont om någon. De bjöd på vin, vad gör man inte när man äntligen får vara med? Man dricker. Jag var 12 år. När jag kommer till medvetande igen håller 2 av dem på att släpa hem mig, de dumpar mig på trappen. Jag har ont i magen, trosorna är genomblöta, jag är berusad. JAg var 20 år när det gick upp för mig att de- killar och tjejer- (föräldrar/andra vuxna? Jag minns inget) hade utsatt mig mig för en -antagligen sedan länge planerad- gruppvåldtäkt. Idag undrar jag hur jag ska kunna hantera detta, och bli av med det.

Petra sa...

Du måste söka professionell hjälp! Kram!